16 juni 1994. Med Ramlösa Kvarn hatten på. (Foto: C.Herentz)
1994: Två Magiska Spelningar.
Hopp till 16 juni 1994. Den första av två turer denna sommar. Jesper Lindberg verkar ha slutat någon gång efter julspelningarna. Ersättare är Niko Röhlke (som senare kunde höras i Weeping Willows.) Nytt jämfört med sommaren innan är det akustiska partiet mitt på. 'Din BarndomSkall Aldrig Dö', 'Inga Gränser', 'Ulla Hau' och 'Delikatesser' är välkomna och det låter riktigt bra. En ny låt, 'Grand Hotel' introduceras i setet. "Kommer till hösten," säger Anders F och det gjorde den ju. 'Europa Brinner' har tagit sig in i repertoaren också. Görs i långsam råstark version. "Jag hinner inte stanna kvar hos dig/ Jag vinner ingen tid att tänka efter/ Tiden rinner genom mina
fingrar/ När Europa brinner."

'Nastassja Kinski' pratas tyvärr sönder av folk där bak. Röhlke får glänsa i en 'Yuppie' som blir lång och får lång applåd. 'Ömhetsdesperado' som avslutar första set är verkligen på. Anders sjunger helt maniskt! Men det är i mitten av andra set som allt brakar loss... Ordinärtråkigt gitarrsolo till trots, 'Kungarike' i en fullständigt galen version, och aktersalongen kokar. Återigen är det Anders själv som genom att sjunga som om det gällde livet får med sig precis alla. Herregud!

Efteråt som andhämtning hålls ett litet tal. "Ja... den där låten föddes väldigt skumt och den hade inga förhoppningar och många tyckte det var en simpel boogielåt och den behandlades väldigt styvmoderligt i studion och... ja, som vanligt blir det andra värderingar när man börjar tänka lite... och ser en slags kommunikation... ett kungarike som inte finns och inte syns... eller som både finns och syns... den vill få ett annat liv när man kör den live... det är väl kontentan av det hela... mycket tack vare er," säger Anders F. Applåd och sedan den eftertänksamma 'Lagom Hårt' som återigen växer till något stort.

Väl iland avkrävs Rothstein två(!) trumsolon och när publiken taktfast fortsätter att klappa hänger Rönnblom också på med orden: "men då vill vi ha en basist och en gitarrist också" och vips har pulsen blivit en galen Måsarna lämnar Gotland. Och man tänker att varför är inte alla här? Och man tänker att Anders F på Blidösund måste vara en av de mer förborgade musikaliska hemligheterna i huvudstaden... en av de bästa.
16 juni 1994. F:et med Björn Rothstein-trummor, Lasse Bax-bas. (Foto: C.Herentz)
Två månader senare är vi tillbaka på skutan. Augustispelningen bjuder på ny bandmedlem igen, Peter R Ericson på gitarr. Röhlke är kvar men alternerar på orgel vilket ger tex 'Skuggspel' en underlig textur. Förstalåt är (liksom kvällen innan på Tantogården) nya 'Caviar Pizza'. Hans Grapenmark som spelade med Anders på 70-talet sitter i publiken och uppmärksammas apropå kvällens 'Skratta Tills Tåget Går'. Rackarns bra. Peter R sjunger också några egna låtar i en liten solospot.

Vid 'Osårbar' skojar Anders till det med: "...kom ihåg att när ni åker till Grekland så går ni på en ouzobar och dricker ouzo..." (På samma nivå som när Dylan introducerade Gotta serve somebody med: "that is my response to Arlo Guthrie's song Alice's restaurant"... alltså oerhört lustigt.)

Turen går inåt Mälaren den här gången. Slussning. In mellan Kungshatt och Fågelön med vändplan utanför Drottningholm. Nästan för bra att låta 'Grand Hotel' dåna ut över fjärden just där! "Jag checkar in på Grand Hotel och det gör kungen likaså/ Jag faller ner på knä och speglar mig i nageln på hans ena stortå/ Han säger: looks good buddy... it looks great/ Han säger det ser bra ut grabben... det ser fint ut..." Och kommer inte 'Kungarike' sedan? Jodå. Som förstås inte har mer med Bernadottarna att göra än 'Europa Brinner' som ikväll är större än någonsin. När Anders euforisk går av efter sista låten passar han på att ropa: "och naturligtvis kommer Chico (Rothstein) att spela trumsolo för er. Som vanligt". Stollar!
18 augusti 1994. Med både Peter R. Ericson (längst till vänster) och Niko Röhlke (längst till höger) i bandet. (Foto: C.Herentz) 18 augusti 1994. Lasse Bax och Niko Röhlke. (Foto: C.Herentz)
A Never Ending Tour.
Det har blivit några resor. Somrarna går och musiker och låtlistor, versioner och åhörare... en ständig process. En 'Never Ending Tour' i punktform. En pågående modifikation av ett uttryck. Ett formbart utgångsmaterial att servera. "Då ska vi se vad som står på menyn i afton," förklarar Anders F. Och det är faktiskt en meny som står där på notstället. En sista koll att gitarren är stämd. Och så den ultimata kommerstrilogin... 'Delikatesser' (med bandet denna gång... torrt hårdfunkig och fantastisk!), 'Caviar Pizza' och en livedebut för 'Shopping Center'. Snyggt. Var det samma kväll som Skördevisa fick vara med bland de akustiska karamellerna?

Maria Blom och Ebba Forsberg har dykt upp och körat några gånger. Stort på sätt och vis... de är ju klassiker, men ändå...den oundvikliga anpassningen slätar till vissa låtar samtidigt som det lyfter andra. Om det nu hade med det att göra, eller om det var en test inför GretschBrosexperimentet eller något annat... men den där konserten 1996 får nog utses till den svagaste ombord. Lite väl laidback. 'Dimman Ligger Tät' i långsam (seg) version, 'Mer Än Amerika' i långsam version (vilket den inte vinner på), 'Kungarike' i långsam version (jodå... helt ok), 'Europa Brinner' i sin vanliga långsamma liveversion (som alltid är sugande maffig), en fullständigt överraskande cover på Dylans 'You Ain't Going Nowhere' i slow motion, tolkningen av 'The Letter' i sin vanliga långsamhet jämfört med originalet. Och andra låtar som inte heller är världens fartigaste... 'Lagom hårt', 'Grand Hotel', 'Bara Vara Nära Dig', 'Caviar Pizza'... Och bara en enda akustisk låt. 'Inga Gränser' i en sällsynt löst hopsatt långsam version förstås. Dessutom 3-4 låtar kortare än vanligt. Men Peter R:s gitarr i 'Grand Hotel' var makalös.
27 augusti 1996. Med Ebba Forsberg och Maria Blom på körer. Peter R längst till höger. (Foto: C.Herentz)
Sommaren 2000 bjöd bara på en båtspelning. Men vilken spelning! Tre gitarrister på plats: Peter R Ericson som med åren blommat ut till fullfjädrad galning och är Neil Young, Tom Verlaine och inte minst sig själv simultant. Jesper Lindberg tillbaka för en kväll efter sju års frånvaro. Har repertoaren i ryggmärgen och en sanslös fingertoppskänsla. Och så Anders F själv då som inte ska underskattas som instrumentalist. Lägger till, markerar, målar in små utbrott i ljudbilden. En väv av strängar. Pendlande mellan det sparsmakat vackra och det kaotiskt vackra. 'Komedia' har börjat dyka upp på spelningar och slår förstås inte fel. Fantastisk. I övrigt ett tvärsnitt av vad som spelats under 90-talet... 'Yuppien', 'Amerika', 'Osårbar', 'Snön', 'Skuggspel', 'Brevet', 'Norrländska Vatten', 'Skratta Tills Tåget Går' osv. I fullfjädrade varianter den här turen också.
26 juni 2000. 26 juni 2000. Jesper Lindberg på pedal steel. (Foto: Ingrid Swensson) 27 september 2001. Sara Edin på fiol och dragspel. (Foto: Å.Nordgren)
Eller den där sommaren när Sara Edin och Lotta Johansson alternerade som soloviolinister. Istället för gitarr helt enkelt. Det var ju också en idé. Som lät omväxlande tunt och skitfräckt... ibland inom en och samma låt. 2001 vill jag minnas. Och 'Tolv Tiggare'... en stark nykomling i setet välkomnades med ärliga applåder. För med ett så samspelt band kan vad som helst hända och tack och lov låter de det hända också. Spontaniteten styr. Det är levande musik. Levande musiker. Ingen rutintuggande tomgång, tack. Inget tramsigt publikfrieri, tack. Må så vara att vi hört 'Amerika' och 'Tåget' och 'Snön' några gånger, men så länge versionerna både lever och pånyttföds... så vadå? Årsmodellerna är unika, varje variant har sina finesser, varje levererad vers har sina fraseringar och poänger.

Jag kan spåna på känns det som... beware! beware! Om alla "...präriehimlar lästa med det svarta kaffets tröst..." och slika entusiastiska felsjungningar som blir fantastiska versioner av 'Mer än Amerika'. Adrenalinet! Eller när Lasse Bax presenterades som trummis... oops! Eller en serverad halva 'Änglar i bur' som födelsedagspresent till en i publiken. Tokarna med bandspelare. De överraskade spontanresenärerna... "det här var ju för jävla bra... vad hette han sa du?" Och halvtajta avslag och missförstånd. Och den kvartslånga 'Yuppien' där Peter R (och resten av bandet) vände ut och in på sig själva fullständigt. Och obetalbara blickar som får en att förstå precis hur det känns att sjunga 'Norrländska Vatten' när ett gäng studenter vrålar förbi i en båt i halvmiljonsklassen. Och duetten på 'Kysste HenneVåldsamt' med Stefan Sundström... men det var visst på Studion. Men den där kaotiska versionen av 'Det Är Inte Snön Som Faller' som var så luftig att det nästan bara var trummor och sång (rap!)... den var väl på Blidösund?

Man rör ihop det här, men vad spelar det för roll? Det intressanta är nästa spelning. Lovar att den blir bra.

Christer Herentz

Tillbaka till F-SITE CENTER