Måsarna Lämnar Gotland Och Hela Sverige Tittar På
Mörka moln, himlen svämmar över av svart och grått... Mörka moln, men hur kan havet ändå va så blått... Mörka moln, men det har sagts mig att det inte betyder nått... Djupa skuggor, fastän solen har gått i moln... Djupa skuggor, men alla vet var dom kommer ifrån... Nu behövs det lite ljus och jag stryker min sista sticka mot ett slitet plån... Dags att välja, ingenting är längre svårt att förstå... Det står dig fritt att välja om du vill stanna eller gå... Men du ska veta att måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på... Dags att välja, ingenting är längre svårt att förstå... Det står dig fritt att välja om du vill stanna eller gå... Men faktum kvarstår, hela Gotland pajar under, måsarna försvinner och hela Sverige tittar på...

Nya Temperaturer
Varifrån blåser vinden?... Vart ska jag vända kinden?... Det är frågor som inte längre spelar någon roll... Du vet ju vad saken gäller... Och att vissa personer gnäller... Kan inte ändra nånting, du vet var du står... Och du står för precis allting som du säger... Jag tror du själv vet allra bäst att det är viktigt... Att det du pysslar med just nu känns rätt och riktigt... Men det finns alltför många konstiga figurer... Som inte tolererar nya temperaturer... Hamnar du vid ett vägskäl finns det knappast några svepskäl... Om du vänder om eller stannar till för gott... Somliga går till höger, somliga går till vänster... Men du är övertygad om att du vet en annan väg... Och att det är sanningen som visar sig framför dig... Jag tror du själv vet allra bäst att det är viktigt... Att det du pysslar med just nu känns rätt och riktigt... Men ignorera alla konstiga figurer... Som inte tolererar nya temperaturer...

Väldigt Nära Många Gånger
Huvut fullt av planer på hur din framtid skall ta form... Du bär på tips från när och fjärran, men bördan är enorm... Du väntar på ett genombrott, sen är du nöjd, sen kan du somna för gott... Och du var varit väldigt nära många gånger... Valsat runt till falska sånger... Trampat fel och blitt nervös... Tänk om du imorgon är arbetslös... Din metod att jaga framgång följer gängse norm... Men det är svårt att fästa grader på en stulen uniform... Allt som du har satt i system börjar plötsligt att paja, men det är dina problem... Ja, du har varit väldigt nära många gånger... Valsat runt till falska sånger... Trampat fel och blitt nervös... Tänk om du imorgon är arbetslös...

Desoto
Perssons pojke är sig lik, han har alltid varit vild... Och alltid haft förmågan att förse sig... Farsan hans är väldigt rik och dessutom rätt givmild... Så Perssons pojke har nu snackat till sig... En Desoto, Desoto, Desoto så fin... Desoto, Desoto, Desoto, så fin... Perssons pojke rumlar om i en egen liten värld... Allting har han om sig och kring sig... Vägen kan ej bli för bred för Perssons pojkes färd... Och disponentens dotter har han hos sig... I sin Desoto, Desoto, Desoto så fin... Desoto, Desoto, Desoto, så fin... Bonddräng Bengtsson stor och grann, men han äger ingenting... Ingen bil och ingen vacker kvinna... Han sitter på en mjölkpall och han tänker på nånting... Och ser hur alla bilarna försvinna... Desoto, Desoto, Desoto, så fin... Desoto, Desoto, Desoto, så fin...

Frestelsens Tempel
Långt inne i schlagersnåret dit inte verkligheten når... Har du suttit fast en längre tid och gett fan i hur det går... Dina planer på ett flyktförsök har bara saknat ett beslut... Dom har fastnat i din fantasi och inte hittat ut... Du har hamnat på ett stickspår, men så plötsligt är det stopp... Och du börjar tänka efter vad som hänt under årens lopp... Du har ständigt blivit påmind om vilka chanser du har haft... Och vill du bidra med nått riktigt vettigt, så må det ske av egen kraft... Och när du står utanför Frestelsens Tempel... Så är du ett av många många exempel... På hur lätt det är att få en stämpel på sig för vad man gör... Ja, när du står utanför Frestelsens Tempel... En gång i tiden gav du oss vad vi alla ville ha... Texter som betydde nått och melodier som var bra... Men sedan dess har inget hänt och förtvivlan smyger på... Har du verkligen svikit oss, ska vi ensamma få gå... Och när du står utanför Frestelsens Tempel... Så är du ett av många många exempel... På hur lätt det är att få en stämpel på sig för vad man gör... Ja, när du står utanför Frestelsens Tempel...

Billys Väntan På Isabell
Vi slog oss ner ett stenkast från ett skogsbryn, där Billy kunde spana ut mot havet... Ingen kunde riktigt tolka hans uppsyn, men vi förstod ändå att han var glad... Vi hade bröd och hemgjort vin som skulle räcka natten lång... Vi satt och räkna stjärnfall, alla på en gång... Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud... Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud... Vi satt och såg hur hav och himmel gunga, vi satt och dela med oss av vår visdom... Och Billy hade ordet på sin tunga, det enda ord som fanns var Isabell... Vi höll oss tätt tillsammans på vår gamla slitna fäll... Någon samla drivved och gjorde upp en eld... Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud... Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud... Vilda vågors brus och suset av röster blandades med röken från vår brasa... Och Billy satt och spanade mot öster efter morgonljus och Isabell... Plötsligt var det inget kvar av vår stora fina eld... Men någon vänlig själ tog fram en flaska muskatell... Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud... Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud... Där satt Jane och John och lilla Liv från Tofta, och Jonatan en bonddräng från Skanör... Och där satt Sam och Sonja i en och samma kofta, där satt Billy men var va Isabell... Jag och Jenny tog varann i hand och börja långsamt gå... Vi klättra uppför berget så långt vi kunde nå... Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud... Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud...

Ulla Hau
Färgen på himlen, liksom doften från havet... Börjar långsamt förändras bakom mig... Dagen börjar ta slut, jag får skynda mig... Upp genom Norderskogen, med många och svåra motlut... Var är fåren? Fåren gömmer sig... Och vid skymningen kommer jag fram till dig... Ulla Hau, jag ger dig min hand... Låt mig få ligga ner och smeka din sand... Ulla Hau, du ger och jag tar... Du breder ut dig... Ja, du vet ju vad jag vill ha... Men jag är inte ensam om dig, jag får allt dela med mig av dig... Till tusen och åter tusen små smutsiga tår som försöker nå... Dina gömslen, men dom gör det förgäves... För dom får aldrig se vad jag får se... Och dom får aldrig chansen att leka med... Ulla Hau, jag ger dig min hand... Låt mig få ligga ner och smeka din sand... Ulla Hau, allt är så rent... Vi har varann i natt, i morrn kan det va för sent...

Pepparmintpiller Och Pärlor
Du tog din soldräkt och gav dig av som en pil in i bland bladen... Du sa adjö och försvann i en taxi ner genom staden... Men du lämnade något efter dig, det var värre än vindruvskärnor... Något som nu förföljer mig... Pepparmintpiller och pärlor... Rummet är tomt, men din doft av Xanadu har inte försvunnit... Nu är jag ensam och stark, men inte säker på vad jag har vunnit... För innan du gled iväg från mig, så hann du att gillra fällor... Vad är det som nu förföljer mig?... Jo, pepparmintpiller och pärlor... Men mitt uppe i alltihopa, när jag tror jag vet vad jag vill... Då hör jag en röst som ropar: “Låt inte tiden stå still, låt den fånga dig, följa dig hem”... Ögat är torrt och mitt liv börjar om, och jag tror det fungerar... Men i det förgångna finns många detaljer som irriterar... För du lämnade något efter dig, det var värre än vindruvskärnor... Något som nu förföljer mig... Pepparmintpiller och pärlor...

Bumerang
Hon gav sin mor en kyss på kind, hon fick ett leende till svar... Sen gick hon fram och öppnade kommoden... I ett rosa nattkärl fann hon alla pengar som fanns kvar... Sa hon skulle gå till handelsboden... Men hon stack iväg till närmsta hamn och fann en vän... Nu har hon varit borta sen nittonhundra-sextiofem... Det är länge, länge, länge, länge sen... Men jag tror jag vet hon kommer hem... Hon kommer hem-i, hem-i, hem-i, hem igen... Som en bumerang, som en bumerang... Hon hade fjantigt skinn på näsan, men hon lyckades rätt bra ändå... Hon lär ha öppnat en butik där man sålde erotik och juveler... Åh, vilken syn, hon tampade i dyn, hon dansade på tå... Men kärleken försvann och det hon fick behålla var en massa gamla fula juveler... Men nu har läget ändrats och hon har mist sin vän... Hon börjar tänka tillbaka på nittonhundrasextiofem... Jag tror hon längtar, längtar, längtar, längtar hem... Men jag tror jag vet hon kommer hem... Hon kommer hem-i, hem-i, hem-i, hem igen... Som en bumerang, som en bumerang... Det kom ett brev på posten från en blomma som skulle till att dö... Hon ville bort, bort innan gräset börja brinna... Hon stod beredd att ta ett skepp tillbaka till vår ö... Undertecknat: Gryningens Gudinna... Så en morgon i september, strax efter fem... Står vi församlade på stranden och säger: Välkommen hem, välkommen hem... Hej, det var länge, länge, länge, länge sen... Men jag visste ju att hon skulle komma hem... Hon kommer hem-i, hem-i, hem-i, hem igen... Som en bumerang, som en bumerang...

Vinden Låter Oss Få Va Ifred
Jag ser dig sitta på en mossbelupen sten... Du sitter och vilar dina solbrända ben... Klädd i en dräkt av sammet, lite grå av landsvägsdammet... Och studerar det aktuella parkprogrammet... Du ber mig om min uppmärksamhet... Och föreslår en måltid i all enkelhet... Sommaren har varit lång, det har varit en mättad säsong... Men i kväll är det inte något speciellt på gång... Och när vi hunnit halvvägs in i prästgårdsallén... Så har jag blivit ganska tänd på idén... Och vi stannar till hos Stenborg, får färska flundror i vår korg... Och när vi sedan kommer hem... Då går vi ner och tar ett bad, sen är det dags för kvällsvard... Vinden stänger dörren... ja, vinden låter oss få va ifred... Jag frågar dig vad du har gjort under dan... Du säger att du skulle ha åkt in till stan... Men att tiden plötsligt försvann, och att du har varit nere på strann... Och samlat på sandkorn som liknar varann... Efter det att solen har gått ner... Börjar vi ifrågasätta vad det är vi ser... Och vi står där med våra liv, plus en massa perspektiv... Och nu är det definitivt... Dags att vandra hemåt, dags att vandra hemåt... Vinden stänger dörren... ja, vinden låter oss få va ifred...