Balladen om Rambo Boy

[Kålle]

Jag har sagt det förut, men nämner det här igen: Jag gillar inte när Rönnblom live, i mina öron, pratsjunger bort gamla låtar som i originalversioner har fina melodier, frasering och rytmer; men när låtarna skrivs med pratsång från början blir det ofta, som i det här fallet väldigt lyckat och effektfullt.

Detta är ett exempel på hur Rönnblom har blivit lite mer raffinerad. Om “Det är inte rock’n’roll längre” var rakt på sak och visserligen full med humor, så målade den upp ett landskap - denna del två är lite mer intrikat när den målar ett porträtt istället. Det hela är inte Rambo Boys fel - i en annan tid hade det kanske varit ok för honom, men med huvudet fullt av inbillningar och i det moderna bruset blir det det hela fel. Själva låten och framförandet är bättre än del 1. Man måste ju inte ställa dom mot varandra, men poängen är att Rönnblom blir bättre och bättre.

Alla dessa finurliga namn Rönnblom befolkar låtarna med… Rambo Boy vill vara stor och stark och leker krig; felplacerad och misslyckad slåss han mot väderkvarnar.

”Grisrock! Grisrock!” – Jag frågade Rönnblom när ett tillfälle gavs, om vad det var för något. Han svarade undvikande och elegant att: ”Jag sjöng bara det jag hade skrivit på pappret”. Ha ha, man måste imponeras av integriteten. Detta verkar vara ett påhittat ord, eller vet nån bättre? Är det helt enkelt ”skitmusik”, eller driver Rönnblom med alla dessa sub-genrer som hela tiden tillkommer.
_________________
JAG ÄR INTE RIKTIGT SÄKER... DET KAN OCKSÅ VARA FEL...
MEN JAG LEVER, “OH, LA-LA-LA”...