Några snapshots.
Det är i mitten av 70-talet och jag är kanske elva år. Solen skiner som i mitten av 70-talet. Proggen står i blom och det är bara några år sedan Beatles föll i bitar. Sitter i en hammock i Fredriksdal och bläddrar i syrrans Hennes-tidningar... musiksidorna. Killen på bilden spelar gitarr med fingervantar. Varje finger har sin färg. Han säger att han gör musik för folk som inte passar in.

Var det 1979? Skolresa till Visingsö. Jag och två klasskompisar sitter i hamnen i Gränna och kastar macka. Vi kollade LP-skivor i radioaffären och har missat båten. Morgan slog till på 'Det Hysteriska Draget'. Tror han redan hade 'Komedia'.

Hösten 1982. Ryska ubåtar går på grund och själv är jag strandsatt i Halmstad. Gör någon sorts lumpen. Neil Young gör sina vocoderkonserter... det är den hösten. Och AFR som är rejält stor runt 'Krig & Fred & Country Music' spelar på ett disco i stan och jag går dit men inte in och minns inte varför men det kanske var åldersgräns eller bara pinsamt att köa upp i en stad där man ingen känner eller jag vet inte. Hade kanske inte pengar.

1983. AFR:s första 'Sommar' (radioprogrammet) byggs av minnesfragment utmed en musikalisk resa från prerock till primalväsen. Från Hank Williams till en hysterisk Captain Beefheart (Pena) toppad av Joni Mitchells 'God Must Be A Boogie Man' före nyheterna. Snyggt jobbat. Det är AFR:s alter ego som tagit över programmet. En underbar kärleksförklaring till poesi och gitarrer. Hörde jag talas om författaren Richard Brautigan för första gången här? Eller häpnade jag över att någon annan hört talas om honom? Minns inte. Året därpå bjuds vi på synestesi och cutup-teknik varvat med Van Dyke Parks och sedan dess väntar vi på AFR:s tredje Sommar.

Hopp till våren -89. AFR pionjärar sedan några år tillbaka inom digital design och har inte synts i musikaliska sammanhang på länge. Då , i Skeppsholmskyrkan för en god sak, samlas en brokig skara; Plura, Rickfors, Regild, Börjlind, AFR, Scocco, Grytt, LeMarc mfl. Unplugged musik & poesi. Utsålt med råge. Tar tåget från Göteborg för en biljett som råkat bli kvar på Studio Matchbox. P3 spelar in och AFR:s gitarrband går av mitt i en låt.

Idolblid. Tidningen Hennes. 1973.
Stödkonsert för barnhem i Mexico, Skeppsholmskyrkan. 12 april 1989. (Foto: C.Herentz)
890709. Little Feat ska spela i Norrvikens Trädgårdar. Stiger av på Båstad station och hinner en minut. En bil stannar och ut ramlar AFR & Co. Om jag vet var Hotell Båstad ligger? Och så pekar jag tvärs över gatan. Långt efter midnatt kommer jag ner till stan igen och Anders F och Bravado kör ytterligare några låtar efter stängningsdags. I soluppgången sitter jag ute på hamnpiren och skriver 'Irrbloss' som senare tonsätts av Boris Tedeborg.
Sommarvärd 1983 och 1984.
Hotell Båstad. 9 och 10 juli 1989. (Foto: C.Herentz)
Ombord på Blidösund. Första Gigget.
Och så kan vi mycket väl vara framme vid 18 augusti 1993. Ångbåten s/s Blidösund avgår 19.00 och jag är ombord. Det är Lasse Bax, Björn Rothstein, Jesper Lindberg och Anders F också. För första gången live sedan jag flyttade till Stockholm. Vi lägger ut från Skeppsbron och stävar mot öppnare vatten. Man tar en öl på däck i sensommarsolen innan det är dags att samla sig vid akterscenen.

"Vi har inte spelat på ett och ett halvt år så det här är ganska roligt för oss att starta upp igen" annonserar Anders och så pang igång med 'Ömhetsdesperado'. Svintungt. Urtajt. Trummorna piskar det raka drivande beatet. Basen pumpar varianter på en melodisk rytmfigur som sitter som en smäck till virveln. Det kvider och ylar om steelguitaren... krigar i verserna, slår sig lös i solona ... är David Lindley ombord?! Anders själv hugger och fyller i med gitarr och kastar ur sig raderna, prickskjuter orden in i svänget. "Det måste vara brända änglar som byter vingar med varann/ Det måste vara nån som gör det ingen annan kan/ Bravado! Bravado! En ömhetsdesperado säger värm mig." Applåd. Jubel.

En vässad 'Mer Än Amerika' och sedan 'Osårbar'. Bra drag hela vägen. Stark öppning. Svallvågor från något stort och rundgången tjuter till när båten kränger. Efter en 'Kärlek' som drar ner tempot ska vi få höra en gammal låt. "Nja gammal och gammal," korrigerar Anders. "Den är från 1982. 'Dimman Ligger Tät'." Folk klappar. Äsch... inte min favorit. Men den låter skitbra faktiskt. Har aldrig tänkt på hur snyggt den där versen kan låta. Ett sug som inte fanns på originalet. Någon ropar på 'Ulla Hau' men Anders meddelar att det blir en lite färskare ballad, och vi får 'Flickan Med Den Blågröna Blicken'. En ovanligt "Byrdsig" 'Skuggspel' kommer härnäst och sitter fint. De träffsäkra men ändå så skruvat visuella bilderna levereras kaxigt och uppgivet på samma gång liksom. Effektivt. Kraftigaste bifallet sedan öppningslåten. Ännu mer jubel får 'Rock Me In The Moonlight' med stor banjoshow från Jespers sida. En snabb 'Jazz' följer på det, och efter bandpresentation körs sista låten före paus... Våld.

Det är en svulten och laddad samling F-heads ombord. I väntan på andra set acapellaskrålas låt på låt. 'Ulla Hau', 'Vit Flagg', 'Skratta Tills Tåget Går,' 'Nytt Blod'... Folk kan hela texterna. Vi rundar Vaxholms fästning. Och så släntrar bandet på igen. 'Brevet' (The Letter) inleder andra halvlek lugnt innan 'Boulevardminnen' rullar igång. Snygg countryrock men folk vill höra gamla låtar. Också. 'Tic-Tac-Toe'. Och så meddelar Anders för andra gången att det kommer: "en gammal låt... från 1976". Alla i publiken vet ju att 'Skratta Tills Tåget Går' kom 1977, men vad gör det. Nu är det 1993 och den här versionen är inte dum alls. Jesper broderar in ett stänk folkton i mollsolona. Alla vrålar "hå-hå!" och ler lyckligt. Stort jubel. "Ni som står längst bak kan ju sätta igång och dansa om ni känner för det" säger Anders F, men det har folk redan gjort. 'Kyss Min Hand Och Min Tamburin' härnäst. Ovanligt låtval och versionen växer ut till något sorts jammande i bra fart med basen i centrum. Skitfräckt. Lasse Bax spelar melodier. Rothsten intensifierar trummorna... Grateful Dead... typ, tio minuter in i 'Eyes of the world'.
Premiär på Blidösund. 18 augusti 1993. (Foto: C.Herentz)
'Hon Sköt En Yuppie Idag' hämtar näring från Stray Gators rytmiskt. Given publikfavorit från LP:n Våld. Spöklikt solo. Och efter 'Kungarike' finns det ingen återvändo... det här är bara så bra! 'Svårt Det Är Att Leva, Svårt Det Är Att Dö' är oväntad och 'Annamaria' är galen allsångscountry live. Och sedan 'Lagom Hårt' i en sagolik jätteversion. Sparsmakat precist soloparti. Rothstein piskar igång som en levande helikopter på upptakterna inför slutrefrängen. Och så rakt in i 'Jag Kysste Henne Våldsamt' som gungar hårt. Texten tidlös trots sin specifika datering. (Helgen i mars 1980 då Wolverhampton tog sin andra ligacupseger... nämen va handlar den inte om det?) En jazzig racerversion av 'Måsarna Lämnar Gotland' är partytime och som avslutning landar vi i 'Norrländska Vatten'. Vi ligger vid kajen men ingen vill gå hem. 'Det Är Inte Snön Som Faller'... mitt i sommaren! Varför inte? "God jul! God jul!" Alla vrålar och tempot är rasande och Rönnblom träffar rätt på de flesta ord. "Trumsolo! Trumsolo! Trumsolo! Trumsolo!" Scenen är tom men Rothstein luras upp igen och transformeras till Keith Moon innan det obönhörligen är slut för båten är fastgjord och ska tömmas.

Och sakta vi går genom Gamla Stan mot tunnelbanan fånleende efter en höjdarkväll. Men det var då en himla snedfördelning på låtvalet. Av 23 låtar var 17 från Bravado-tiden och Våld. Om man nu ska gnälla. Säga vad man vill men att feglita på äldre material är inte Rönnbloms taktik.
ANDERS F RÖNNBLOM på Blidösund.

1993: 18 augusti
1994: 16 juni
1994: 18 augusti
1995: 15 juni
1996: 27 augustl
2000: 26 juni
2001: 19 juni
2001: 27 september
2002: 18 juni
2002: 21 augusti
2002: 2 oktober
2003: 30 maj
2003: 12 juni
2003: 20 augusti
2003: 23 september
2004: 1 juli
2004: 30 september
2005: 30 juni
2005: 15 september
2006: 29 juni
2006: 21 september
2007: 27 juni
2007: 20 september
2008: 26 juni
2008: 18 september
2009: 24 juni
2009: 17 september
2010: 1 juli
2010: 16 september
2011: 30 juni
2011: 15 september
2012: 10 juli
2012: 13 september
2013: 11 juli
2013: 12 september
2014: 25 juni
2014: 3 september

Kommande:
2015: 1 juli
2015: 10 september

 

(Foto: Å.Nordgren)
Ångbåtsmusik sedan 1973.
Blidösund ja. Det har blivit en tradition. Lite av F-headsens årsmöte. Ibland flera per sommar. Ibland kompletterade med julspelningar och annat. Alltid en härligt schizad skara biljettlösare. Per automatik har hälften av Blidösundsbesökarna ofta ingen koll alls... matresenärerna sitter en våning upp och ramlar in i musiken först på slutspurten. Kan bli delikata clashar. Armanikostymerade firmafester dimper nerför trappen framåt 'Hon Sköt En Yuppie Idag' och de bara tycker... "Wow!" ..."Fantastiskt!" ... och skrålar med, och sedan känner de igen "GodJul! GodJul!", och det är skål och fest. Jo sånt händer.

För det är ju så. Blidösund är både och. Vissa kvällar är det hopplösa coverband som bangar ut bluescovers och Proud Mary för femtielfte gången. Ibland småcharmig gubbjazz. Och däremellan ligger kvalitetsartister det är ett privilegium att möta i så intim och trivsam miljö. Anders F då, men också Ola Magnell, Lina Nyberg, Dan Viktor, Stefan Sundström, Johan Johansson, Chesty Morgan, Nomads, Kjell Höglund, Viktoria Tolstoy, Bob Hansson, Totta Näslund eller Rolf Wikström för att nämna några av senare års gäster.

Blidösund? Missat den? Ligger med sin gula skorsten där mellan slottet och Grand hotel. Skärgårdens sista koleldade ångbåt. Hettan nerifrån är en pina för eldarna på somrarna, men värmer kyliga höstkvällar. Harry Martinson. Evert Taube. Romantik och autencitet så länge det inte är på allvar. Byggd i Göteborg 1911. Ångbåtsmusik sedan 1973 sägs det.
Tillbaka till F-SITE CENTER
Christer Herentz' Blidösundskåseri fortsätter > > >