1977 var det dags igen. DET HYSTERISKA DRAGET hette skivan. Det minnesvärda omslaget (en regnbågskolorerad Killer-wobbler med trekroken nappad i ett ögonlöst gummiansikte) var som alltid designat på upphovsmannens egna domäner... nu omdöpta till Studio Matchbox i stället för det tidigare Studio Sjuttio. Och comebacken var svinbra. Soundet mjukt akustiskt, vasst och naket på en gång. En fot i landsbygdslandet och en mitt på Stureplan... Eviga klassiker som 'Delikatesser' och 'Skratta Tills Tåget Går' ("Jag är inte den du tror/ Det har jag aldrig varit/ Ska jag heller aldrig bli/ Det verkar jävligt marigt") blandas med små visartade snapshots som t.ex. 'Broder Du Fick Foten' och 'Den Relativa Sanningen'.
Låten 'Det Hysteriska Draget' med sina många bottnar och bitar är också klassisk... ("Rädslan är försvunnen/ Vi börjar om/ Jag har famnen full av nya grepp/ Kom tillbaks! Van Dyke Parks!") Smygaren 'Linas Dyrbara Ord' är fin i sin enkelhet och fick glädjande nog plats på samlings-CD:n Romantiken. Och lusläser man den medföljande bilagan finner man referenser till både 'Lagom Hårt' (en LP framåt) och 'Kvällen Gäst' (två LP framåt). Allt hänger ihop. Albumen som länkar på en kedja att följa.
Och så kom den då. KOMEDIA-EN TRIPP NERFÖR TARSCHAN BOULEVARD inspelad i Göteborg med gruppen Maddepolam. Klockan står på 1978 och den här skivan är på en gång både vilset desperat och skrämmande kaxig. Det är inte punk. Mer besläktat med den elektriska nervighet Television och Patti Smith brände sig på. Ljudbildens gitarrer krasar av hög volym. Textrader vrids ut och in, skriks ut. 'Paradisfjäsk'... helt galen, passage efter passage och vidare mot den ultimata desperationen. 'Komedia'... hypnotiskt pumpande, triumfatorisk på spelningar än idag. 'Tarschan Boulevard'... 'desolationrowskt' svepande, men i mer fokuserade rimkläder och till galopperande countryrockbeat. 'Dom Rätta Kretsarna'... oslagbart kaxigt melodiskt baktaktsoväsen. Och så ett par sköra visor som t.ex. 'Seglar Bort'.
Lätt att glömma i sammanhanget är 'Lagom Hårt'. På skivan en bagatell men live, idag, en monumental showstopper. Alla som haft tur att uppleva Anders F Rönnblom och hans band på t.ex. s/s Blidösund på senare år vet vad jag menar. "Tänk på att jag har en lång skugga bakom mig/ Som förföljer mig liksom det jag har gjort/ Men dom roller jag spelat är ren kuriosa/ Frågan är om dom går att glömma så fort/ Tänk när vi ses igen i morgon/ Långt långt bort från vanligt vett/ Ska vi ha tänkt efter och sedan valt sida/ Och vi ska båda ha valt helt rätt..." Låtarna kompletteras av prosapassager i texthäftet. Eller tvärtom? "Ett litet utdrag ur ett större sammanhang + 12 nya texter." Det ryktas också om en bok... Boulevarden. Men det är alltid dags för nästa steg... och nästa...
"Anders F:s nya LP har tagit 20 år att göra" kunde man läsa i kvällstidningsannonser hösten 1979. Och visst... en låt var skriven 1960, så why not? VEM HAR SATT MINA ÄNGLAR I BUR? (Volym 1) bestod i stort av upphämtade sånger som av olika anledningar hamnat bredvid, och som nu nyinspelats för en helhet. Och helheten visade sig smaka en hel del bluegrass och 'littlefeatsk' countryblues, kryddad med mandoliner, klockor och bjällror. Det är mjukt som nysnö och bitterljuvt nostalgiskt. Hembygd. Kråkguld. Tillbaka (till Ramlösa Kvarn), om så för en sista gång.
Höjdarna är många. 'Kosmiska Rötter' svänger något ohyggligt till knivskarp text om religionshyckleri. 'Fröken Damberg'... stadshotellsmelankolisk i sparsmakat arr. Titelspåret och den påhängda 'En Ängel Överlevde Divornas Krig' väver vackra mönster av akustiska strängar, visdomsformuleringar och dragspelstoner. (För ett par år sedan publicerade Rabén Prisma något som hette 'Änglaboken'. Jodå... båda låtarna nämns.) Och 'I Ett Snöfall'... som gick under titeln 'George Goffrey Road' när den var nyskriven 1969, är så vacker. Har säkert fått en och annan att springa naken när det snöar. Man kan aldrig veta hur det känns. Men har någon mött en person som tycker 'Ruby Doobie' var väl förvaltad vinyl? På det tecknade skivfodralet ser vi bordet från 'Din Barndom Skall Aldrig Dö', nu med duk på. Väggen har rämnat och ute snöar universum. Och tomtefar med rumpan bar där nere vid förstärkaren kommer befolka en senare välkänd jullåt.
Man kan se den här skivan på tre sätt.
1: Som ventil och uppsamlingsheat för tidigare borttappade låtar.
2: Som bokslut över en period eller två. Och en slutpunkt på ett decennium.
3: Som början på något nytt. Bolagsbytet till Polygram var redan genomfört i och med änglaskivan. Nu gällde det bara att finna ut hur man låter där och då. På 80-talet.
En charmerande detalj bara. På dåtidens LP-skivor brukade det vid skivbolagsnummer och sånt finstilt gå att läsa den där standardformuleringen angående skivors skötsel och förvaring. På denna finns istället "Var rädd om änglarna så lever dom längre! Ta inte med fingrarna på vingarna. Fett från handen fastnar lätt och drar då till sig damm. Förvara aldrig änglar i bur."
