"Anders F Rönnblom tillbaks på scen... lossade elektronikens bojor och fick skaparglädjen åter" fick Smålands Dagblads läsare veta i augusti 1989. Visfestivalen gästas av "Bravado Bravado", AFR:s nya rotrockande combo. Inspelningarna till den självbetitlade BRAVADO BRAVADO (1989) påbörjades redan hösten 1988 och temat var tillbaka till rötterna. En keyboardfri platta med stövlarna i countryrockens svenskamerikanska mylla. Och det är alltså ett bandprojekt (med Jesper Lindberg som guru på strängar), ingen regelrätt soloskiva. Dock: 90% av musik och text är Rönnbloms.
Och en nytändning blev det. Bravadolåtarna dominerade kraftigt konserterna vi den här tiden. Så här i retrospektivt perspektiv kan vi se att inte varje låt var fantastisk men likväl, här finns ju faktiskt några klassiker. Exempelvis: 'Ömhetsdesperado' är sällsynt drivande basic rock med sin bravado-bravado-refräng. (Är det någon som minns att den låten premiärkördes live på TV, i programmet Norrsken, redan i februari 1984?). 'Jazz' flirtar med John Coltrane i ord och toner och drar på läckert. Och så har vi förstås 'Osårbar'. "Jag är en knivsudd kaolin/ I en skärva Blue China/ Men du får mig aldrig att krackelera... nej/ För jag är osårbar!" och varianter på temat till en underbar liten smygare till melodi. Hawk Records är det som gäller från och med nu. Singelbaksidan 'Brevet' (The Letter) blev bonus på CD-upplagan. CD? Ja, de där små nya silvriga skivorna som kom vid den här tiden!
BOULEVARDMINNEN hette uppföljaren ett år senare. Skivan krediteras den här gången till "Anders F Rönnblom & Bravado Bravado". I mångt och mycket handlar det om en fortsättning på förra skivan. Skillnaden ligger i en tydlig förskjutning mot någon sorts nöjesfältsromantik (som enligt omslaget bottnar i en tidsanpassning av begreppet Boulevarden.) På den hrär skivan möter vi Björn Rothstein för första gången... trumkonstnär extraordinaire, och självklar stomme i alla kommande bandkonstellationer.
Låten 'Boulevardminnen' utmärker sig som riktigt kvalitetsgodis. Drygt sex minuter rullande countryrock till formuleringar som "Bilderna vi sett har bara använts som skelett till fantasierna/ Dom har formats om och travesterats... nu är dom blott kopior av kopiorna/ Jag säger tombola tombola/ Snurra min tombola/ Med alla embryon och frön/ Och en stilla stilla bön/ Om att du upptäcker det genuina långt där bak i kön från en ensam själ". En sån där text som verkar innehålla allt som behövs sägas. 'Annamaria' gick en del på radio. Hade det inte varit för en del aparta inslag i texten vore det dansband direkt. Ett par charmiga schlagerpastischer värmer också; 'Jag Tänker På Dig' och 'Lyckohjulet' doftar Asbury Park från den romantiska tiden. Eller gammal god Lasse Dahlquist. Bagatellen på den här skivan får väl bli 'En Gång Till'... Rönnbloms svagaste albumavslutare?
I maj 1990 gästas den legendariska musikkällaren Tre Backar i Stockholm av Anders F och Bravado och radions P3 spelar in. Andra spelningar genomförs men kollektivkonceptet har spelat ut sin roll. Anders F är trots allt soloartist. Men frön är sådda och myllan är god. 90-talet har bara börjat.
1991 var valår. Det var också ett synnerligen aktivt AFR-år. Det engelskspråkiga magasinet Mac Art & Design kommer med sina första nummer. Studio Matchbox ut över världen liksom. Och en ny platta blev det igen. För tredje året på raken. Men innan dess kom en första CD-samling döpt till FRESTELSEN (SÅNGER FRÅN DOM FÖRSTA TRETTIO ÅREN, Volym 1). Trettio år? Jo några låtar skrevs ju riktigt tidigt även om de spelades in först på 70-talet. Urvalet då? Jodå. Oklanderligt och inriktat på hits och andra rockigare spår. En frestande stark kollektion som förstås passar varje nybörjarlyssnare. De riktiga F-headsen gladdes över den outgivna Frihetskämpar som specialskrivits för kultserien Sista Skriket som vid den här tiden förgyllde TV-kvällarna.
Veckan efter valet går Anders och bandet in i studion. Fyra dagar senare är en ny skiva döpt till VÅLD både färdiginspelad och mixad. I oktober finns den i skivbutiken. Än en gång får vi rönnblomska reflektioner över välfärdssamhällets sidor. Och den associationsrika poesin är intakt. Ibland svartsynt och burlesk, ibland hisnande
romantisk. Musiken tar avstamp i bravadofåran. Den stora skillnaden är väl att här finns inga fillers... varje låt är en bra låt på sitt sätt. En riktigt bra skiva och ett riktigt bra kompband. Så varför klaga? Tja, två lyxproblematiseringsanledningar då: Kompbandet växte än mer under 90-talets gång. Likt ett Grateful Dead finns de definitiva versionerna av de här sångerna bara på livetaper. Varje konsert seklet ut kom att alltid innehålla flest låtar från Våld på bekostnad av andra bra album. Vilket inte hindrar att här finns flera riktiga publikfavoriter:
'Mer Än Amerika' är alltid vass på scen. 'Hon Sköt En Yuppie Idag' är som gjord för att spränga alla gränser. Och gör det också. 'Kungarike'... en av de bästa låtar som gjorts med så enkla medel. Klassikerstämplad! Både denna och den kommande lugnare versionen. 'Skuggspel' är en trevlig liten trall om lätt kamouflerade politikerprototyper. Och utan att spelas live... den lågmält bittra nyinspelningen av Långfingret är stark. 'En Viskning Från Nastassja Kinski' är bedövande vacker. Sällsam kanske är ordet? "Jag ger mig ut för att se på natten/ Det är en mycket mystisk natt jag ser/ Jag ser regn falla ner i svart vatten/ Regn blir till tusen stjärnor som sen blir fler och fler..." och snart har jag räknat upp alla låtar, men skivan Våld blev lyckad. Som kronan på verket, som en fullbordan av den rootsperiod som egentligen tagit slut. Och samtidigt ett steg vidare. Men vadå "next time: shopping center" som bara stod där sist i CD-häftet apropå ingenting? Den karamellen fick vi suga på i tre år.
